Dalar och berg

Hej bloggen och alla dess läsare! Mycket har hänt sedan förra inlägget (kanske eftersom det var två veckor sedan). Skälet att det blev ett litet blogguppehåll beror på att det hände lite saker som jag ville smälta och komma förbi innan jag skrev nästa. Som med allt i livet så finns det både bra och dåliga saker, även så i Tanzania. Förra helgen upplevde jag lite mindre roliga saker och efter det så mådde jag inte toppen, helt enkelt. Vill inte gå in på det mer ingående men nu ligger det bakom mig och jag mår bättre.

Däremot så har förra veckan varit jobbig även av andra skäl och jag var rätt nedstämd. Det har varit lite problem på skolan jag arbetar på, till 99% beror det på kommunikationssvårigheter. Har märkt att eleverna inte förstår mig så väl som jag trodde att de gjorde, men jag försöker nu prata saktare och med enklare ord för att de ska hänga med lättare, vilket jag hoppas och tror att de faktiskt gör nu. Börjar även fila på hur jag ska dela med mig av arbetet jag gör här när jag kommer hem, och jag har börjat spåna på lite idéer, men det får ni veta mer om sen. ;)
 
Sen är det ju också så att jag är ensam här nere, och ibland så känner jag mig verkligen som ensammast i världen, långt ifrån både vänner och familj. Visserligen så har jag ju personer i byn att umgås med (och tur är väl det) men större delen av dagen är jag för mig själv. Jag tycker att det är skönt att få vara ifred också, men det är inte alltid lätt. Detta ger mig däremot mycket tid att reflektera över allt möjligt, och jag märker verkligen hur jag växer som person här nere. Och även om det ibland är tufft så är jag tacksam över det också, för då får jag nya perspektiv på mig själv och jag lär mig saker som jag utan tvekan kommer ha nytta av för resten av livet. Så trots att det går lite upp och ned så kämpar jag på, det är en utmaning som jag gärna tar. Jag vägrar ge upp.
 
Nu i helgen så hade jag däremot fullt hus, för jag hade gäster från Bukoba! Charlotte, en av de svenska volontärerna, samt Jeppe och Andreas, de två danskarna vi mötte när vi var i Bukoba var på besök. Det var väldigt trevligt, fast ändå lite stressigt när jag försökte vara en så duktig värd som möjligt. De kom för att se hur livet på landsbygden var jämfört med stadsmiljön. Så jag och Nadia visade runt de i vår by och närområdet. På kvällarna spelade vi kort och snackade strunt. Skönt med lite omväxling.
 
Samtidigt som de var på besök så var det nästan tomt på folk i vår by, då högmötet för den Luteranska kyrkan i Tanzania hölls i Kajanga som ligger fem minuter härifrån. Det har varit mycket stohej och förberedelse inför det i flera veckor. Mötet hålls en gång om året och då samlas representanter från hela Luteranska kyrkan samt representanter från partnerorganisationer. Bland dessa partnerorganisationer finns även Svenska kyrkan. Mötet hade sin sista dag igår så först nu börjar det bli lite lugnare stämning här i kring.
 
Imorgon så ska jag träffa Lennart, som är utsänd av svenska kyrkan att närvara på mötet. Jag har redan träffat Lennart en gång tidigare, på en av förberedelsekurserna i somras. Han är (om jag inte minns fel) koordinator för Svenska Kyrkans arbete i Tanzania så han har koll på läget kan man säga.
 
I stora drag är det väl det ovanstående som har hänt, men det finns många mindre saker också

- Lärt mig att göra en grymt god (om än stark) guacamole.
- Har i samband med det ovanstående lärt mig respektera styrkan av den afrikanska chilipepparn.
- Vaknat på morgonen med myror på militärmarsch rätt igenom huset
- Lär mig lite mer swahili varje dag (ninajua kiswahili kidogo)
- Har fått ordentlig rutin på att vara ute och motionera
- Fått skjuts av pikipiki (taxi motorcykel) på en väg under ombyggnad


Det var nog allt för denna gången. Ha det så bra där hemma i kalla, gråa Sverige så ska jag fortsätta jobba på brännan i varma, sköna Tanzania (trots att det ibland spöregnar något galet).

Stor kram!