Sjukdom, långa ceremonier och varmduschar
Hej bloggen och alla dess läsare! Anton här (vem annars?).
I skrivande stund sitter jag på verandan till mitt hus, där jag ställt ut en skön stol. De senaste dagarna har det varit toppen väder, och på verandan kan jag sitta i värmen och njuta av en kopp té och en bra bok samtidigt som kläderna hänger på tork. Helt underbart. Däremot så kan man inte riktigt lita på vädret här, eftersom det är regnperiod och rätt vad det är så kan det komma världens regnskur. Men det är rätt mysigt det också.
Trots att mitt humör för det mesta varit på topp så har inte min kropp riktigt hållit med mitt sinne, och jag har varit rätt sjuk från och till på sistone, men efter besök hos läkare och apotek samt sängliggande så är jag nu i toppform igen.
I helgen så fick jag följa med på två ceremonier. På lördagen så åkte vi till Bweranyange Girl Secondary school där det var skolavslutning för de äldsta eleverna. Skolan låg på ett läge värt miljoner, med fantastisk utsikt på hög höjd. Känns dock lite tråkigt för den fantastiska naturen börjar nu bli en del av vardagen, och jag tror inte att jag riktigt uppskattar den lika mycket som jag borde. Ceremonin var som vanligt lång, och biskopen höll ett någorlunda kort tal på 35 minuter utan paus. Men men, nu har jag börjat vänja mig vid längden på ceremonierna och kommer man förberedd så går de undan skapligt snabbt. Det får mig dock motiverad att lära mig swahilin, då det största problemet är att jag inte förstår vad de säger... Däremot så var det massa uppträdanden från både eleverna och lärarna så de är absolut inte bara tråkiga.
Efter det så var det naturligtvis mat, vilket det alltid är efter man firat något. Festmåltid så det heter duga med ris, kyckling, matbanan, kanelris, pasta, getkött och massa mer som jag inte minns. Sen så åkte vi vidare mot Kamajambo där vi det var repetition inför söndagens prästvigning. Där skulle vi även övernatta. När vi kom dit så märkte jag ganska fort att det här området var annorlunda från de områden jag tidigare fått besöka. Det var inte lika välställt här som i till exempel Lukajange, byn jag bor i. Fick mig att inse vilken lyx jag bor i, inte bara i Sverige men även här i Tanzania. Jag fick sova i kyrkan då det blev lite krångel med sovplatser för oss, men jag fick en skapligt bekväm madrass att sova på, plus att jag hade gott afrikanskt té i magen som höll mig varm under natten.
Prästvigningen gick däremot inte så bra, då ceremonin blev avbruten av en timmes lång regnskur, men efter uppehållet fortsatte den som om ingenting hade hänt. Efter det så var det återigen mat, och sedan hemfärd till Lukajange. Väl hemma i byn så tog jag en lång varm dusch, vilket jag insett är en lyx få unnat även i byn jag bor i. Känns ganska absurt att jag är så priveligerad. Jag är väldigt tacksam för hur väl de tar hand om mig här, men det känns även konstigt att ha tillgång till något de flesta inte har. Det är bara en av många tankeställare jag fått här.
Nu i helgen så ska jag åka till Bukoba, eftersom det inte blev av förra helgen. Så förhoppningsvis har jag något intressant att berätta om snart igen. Tills dess, kwaheri!
I skrivande stund sitter jag på verandan till mitt hus, där jag ställt ut en skön stol. De senaste dagarna har det varit toppen väder, och på verandan kan jag sitta i värmen och njuta av en kopp té och en bra bok samtidigt som kläderna hänger på tork. Helt underbart. Däremot så kan man inte riktigt lita på vädret här, eftersom det är regnperiod och rätt vad det är så kan det komma världens regnskur. Men det är rätt mysigt det också.
Trots att mitt humör för det mesta varit på topp så har inte min kropp riktigt hållit med mitt sinne, och jag har varit rätt sjuk från och till på sistone, men efter besök hos läkare och apotek samt sängliggande så är jag nu i toppform igen.
I helgen så fick jag följa med på två ceremonier. På lördagen så åkte vi till Bweranyange Girl Secondary school där det var skolavslutning för de äldsta eleverna. Skolan låg på ett läge värt miljoner, med fantastisk utsikt på hög höjd. Känns dock lite tråkigt för den fantastiska naturen börjar nu bli en del av vardagen, och jag tror inte att jag riktigt uppskattar den lika mycket som jag borde. Ceremonin var som vanligt lång, och biskopen höll ett någorlunda kort tal på 35 minuter utan paus. Men men, nu har jag börjat vänja mig vid längden på ceremonierna och kommer man förberedd så går de undan skapligt snabbt. Det får mig dock motiverad att lära mig swahilin, då det största problemet är att jag inte förstår vad de säger... Däremot så var det massa uppträdanden från både eleverna och lärarna så de är absolut inte bara tråkiga.
Efter det så var det naturligtvis mat, vilket det alltid är efter man firat något. Festmåltid så det heter duga med ris, kyckling, matbanan, kanelris, pasta, getkött och massa mer som jag inte minns. Sen så åkte vi vidare mot Kamajambo där vi det var repetition inför söndagens prästvigning. Där skulle vi även övernatta. När vi kom dit så märkte jag ganska fort att det här området var annorlunda från de områden jag tidigare fått besöka. Det var inte lika välställt här som i till exempel Lukajange, byn jag bor i. Fick mig att inse vilken lyx jag bor i, inte bara i Sverige men även här i Tanzania. Jag fick sova i kyrkan då det blev lite krångel med sovplatser för oss, men jag fick en skapligt bekväm madrass att sova på, plus att jag hade gott afrikanskt té i magen som höll mig varm under natten.
Prästvigningen gick däremot inte så bra, då ceremonin blev avbruten av en timmes lång regnskur, men efter uppehållet fortsatte den som om ingenting hade hänt. Efter det så var det återigen mat, och sedan hemfärd till Lukajange. Väl hemma i byn så tog jag en lång varm dusch, vilket jag insett är en lyx få unnat även i byn jag bor i. Känns ganska absurt att jag är så priveligerad. Jag är väldigt tacksam för hur väl de tar hand om mig här, men det känns även konstigt att ha tillgång till något de flesta inte har. Det är bara en av många tankeställare jag fått här.
Nu i helgen så ska jag åka till Bukoba, eftersom det inte blev av förra helgen. Så förhoppningsvis har jag något intressant att berätta om snart igen. Tills dess, kwaheri!